Claes och jag mötte upp på Stockholm central och satte oss på InterCity-tåget mot Göteborg kl 17.41 men hoppade av redan i Köping där Anders skulle möta upp med sin vita Folkabuss från Surahammar för vidare färd mot musikfestivalen i Tönder på södra Jylland. Efter en stunds väntan intill Köping Grand Central Station anslöt en försenad Anders och vi styrde färden mot sydligare nejder, förbi Örebro, Askersund - fikapaus intill Stora Hammarsundets bro just som solens sista strålar lyste -,
Motala, Vadstena, Ödeshög och ut på E4:an. Vi gjorde nattstopp på rastplatsen i Sjöboda i Småland en stund efter midnatt och efter nattmackor och öl gjorde vi i ordning för nattvila. Försöker göra en uppdatering med bild på Facebook men lyckas inte. Däremot drar det på batteriet och jag vet att även om jag inte använder datatrafik i Danmark så kommer batteriet inte att räcka hela tiden. Vi har inte bokat elkontakt för laddare på campingen.
Torsdag 22 augusti 2013
Vaknar i en folkabuss för första gången i mitt liv. Det är grått utanför och regnet hänger i luften. Vi har bröd, korv och kaffe och intar frukost intill Europavägen. Kommer iväg vid niotiden och kör mot Helsingborg. Tankning och inköp av gasbehållare för spisen och ner till färjan över Öresund. Halvvägs över kopplar jag ifrån datatrafik på mobilen och batterinivån är redan oroväckande låg.
Av någon anledning är det en gammal HH-skorv som för oss över sundet och inte Scandlines modernare men den tar oss över till Helsingör där vi kör av och tar vägen över Roskilde fast vi kör fel. Kommer så småningom rätt och gör ett kort stopp för lunch på en vägkrog vid Sorø; fiskfilet med pommes och remoulade och en Tuborg Classic till det. Maten smakar sådär, ölen är bra.
Efter avslutad måltid har vi snart nått Stora Bältbron och kör högt över och i motsatt riktning än vad Karl X & Co en gång marscherade. Dessutom är det sommar. En stund därefter nås Lilla Bält och färden fortsätter söderöver.
Vi når Tönder vid 16-tiden, gör ett ärevarv runt stan innan vi fortsätter några kilometer över tyska gränsen och stannar för inköp av några plattor öl och andra bra-att-ha-på-festival-saker på Sky Shop.
Efter att ha checkat in på festivalområdet, fått våra färgade (röda och rosa) armband och slagit upp tält i "Herrens hage" på fälten utanför stan, slår vi oss ner över några öl och diskuterar artistuppställningen och vad vi ska se första kvällen. Irländska Tupelo och amerikanska Flogging Molly spelar på Open Air-scenen med början kl 18.30.
Vi blir dock kvar med våra öl medan tiden går och kommer iväg först framåt halvåtta. Missar Tupelo men är i tid för att se Flogging Molly gå på scen. Ett f d punkband som med sin irländske sångare och gitarrist Dave King kör på i rasande tempo men ändå med melodier med irländsk touch i Pogues anda. King utför dessutom vildsinta hopp och utfall med (den akustiska) gitarren framför micken. Bra stämning medan mörkret faller och ett av extranumren blir "Worst Day Since Yesterday". Efter giget drar vi oss ner mot det centrala festivalområdet.
Nästa minne är att vi beger oss till P4-scenen där Hudson Taylor ska spela. Det visar sig vara ett par unga spolingar som spelar akustisk gitarr och kör stämsång à la Everly Brothers och Simon & Garfunkel fast väldigt mekaniskt och själlöst, tycker vi, och lämnar scenen och intar en portion pommes innan vi går mot husbil och tält, tar varsin sista öl, snackar en stund och gör sedan natt.
Fredag 23 augusti 2013
Efter frukost delar vi upp oss och gör lite olika saker. Anders och Claes går ut på stan medan jag kollar in den australiensiska gruppen The Spooky Men's Chorale. De är en blandning av Monty Python och Amish People, typ, och sjunger à Capella ett gäng märkliga, hemsnickrade sånger, fast humorn är mer fånig än rolig även om jag hann höra en eller annan kul sak. Därefter tar även jag en tripp ut på stan.
Det är andra gången jag är på Tönderfestivalen. Första gången var för fyra år sen, 2009, då jag fick resa, en fribiljett till Arlo Guthrie-spelningen och första Guinessen på Hagges pub i 50-årspresent av Anders och Karin. Även då reste jag med A och C (som bevistat festivalen 20 gånger med årets inräknad) och det var en mycket trevlig upplevelse. Tönderfestivalen fokuserar på Folk- och Americana-musik; country, blues och med inslag av jazz, rock och irländskt, samt lite annat. 2009 var det bland annat en hyllning till Pete Seeger, då 90 år, med sagda Arlo Guthrie (son of Woody) med familj. Även svenska Sofia Karlsson var med på ett hörn.
På fredageftermiddagen spanar vi först gruppen Carolina Chocolate Drops; ett gäng färgade killar och tjejer som spelar musik i gränslanden mellan gospel, Negro spirituals, blues, ragtime och country. Väldigt bra! Kolla in! Tanken infinner sig att hade de verkat i Sverige hade de troligen fått ha ett annat namn...
Lyssna och kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=CrWI34ndw9s
Efter chokladdropparna ska Pokey LaFarge med band spela på samma scen i Telt 1. Pokey är en amerikansk snubbe som spelar jazz, blues och Western Swing men som påstår sig inte köra Retro Music. Det är snyggt, svängigt och tight men jag kommer inte ifrån intrycket att det ändå är imitation av musik från typ Andra Världskriget. Pokeys och bandets scenutstyrsel hela framtoning bidrar också till det.
Jag är istället nyfiken på bluessnubben Guy Davis som just börjat spela i Telt 2. Countryblues med en bra historieberättare född i New York, enligt programbladet. Helt OK och svängig blues (bl a Muddy Waters I Can't Be Satisified) samt ett par Dylannummer (Sweetheart Like You och Lay Lady Lay) hinner han och hans två bandmedlemmar med sedan jag anlänt. Inget sensationellt men bra.
På fredagkvällen är det dags för det första av festivalens "Världsnamn", Sinead O'Connor. Det var ju ett tag sen, och även om hon inte tillhör mina absoluta favoriter så var jag ändå lite nyfiken och vi beger oss återigen mot utomhusscenen vid halvåttatiden. Hon har redan börjat spela när vi kommer dit och det är ganska mycket folk på plats. Hon har fortfarande kraft kvar och ett band bestående av ytterligare två tjejer (på gitarr och bas). Prince's Nothing Compares 2 U kommer efter ungfär en halvtimma och resten är hyfsat bra och kompetent. Inget jag skulle köpt biljett till annars men bra när det ingår i priset...
Kl 22 är det dags för nästa stora namn, Billy Bragg. En uttalad vänsterröst i rockvärlden med bl a den tidiga hiten A New England och senare tolkningar av Woody Guthries texter tillsammans med Jeff Tweedy och Wilco i bagaget. Han kliver upp på scen med ett gäng yngre killar i bandet, flera av dem i röda westernskjortor. Det är rock och en del mer countrybetonat. Ett par av Guthrietolkningarna hinns med och han kör roligt mellansnack. Bland annat påstår han att Americana är ett begrepp som engelsmännen uppfunnit. Det är f ö inte det enda som britterna kommit på om man får tro Bragg. Mest skratt och applåder får han dock när han drar anekdoten från en annan spelning i Danmark, Roskilde 1988, då han efter sin egen spelning blev kvar sittandes på scenen och blev bjuden på öl efter öl medan The Pogues spelade. När han blev inbjuden att spela med dem bangade han inte men "råkade" då falla ner från en avsats och fick sedan bli utburen från scen. Av Shane MacGowan & The Pogues... Här gör han dock ett kraftfullt, bra och nyktert framträdande.
Därefter drar vi runt på området. Hinner väl med någon öl och någonting att äta. Vi upptäcker cajunmusik i tältet vid P4-scenen och stannar där en stund. Sedan "tappar" jag bort Anders och Claes men hamnar istället i Telt 2 och även där spelas cajunmusik med, som det visar sig, The Pine Leaf Boys (Tall-lövs-pojkarna hmmm...) från Lafayette, Louisiana. Och det låter precis som om man kommer in på en sylta i den amerikanska Södern. Dragspel, fiol förutom gitarr, bas och trummor och ett jävla sväng. Sångaren och fiolspelaren Courtney Granger må se ut som en försagd skolpojke, men han sjunger som en fullvuxen countrysångare. Därtill är han en djävul på fiol. Gitarristen Jon Bertrand kör Dwight Yoakam-moves och placerar ölmuggen ovanpå gitarrkroppen under en (lugn) låt, och sångaren och dragspelaren Wilson Savoy har en rätt självgod och dryg framtoning men är en duktig dragspelare och sångare. Laissez Les Bon Temps Rouler!
Lördag 24 augusti 2013
Det blir en tur ut på stan mitt på dagen för lite matinköp. Hittar även en tröja och en folieskärare på "Tillbud" för en dansk hundring respektive 75 spänn. Vi samlas igen på campingen framåt eftermiddagen och fixar till lite Knackwurst och potatissallad med kaffe och nyinköpta danska wienerbröd till dessert. Några öl slinker även ner innan Claes och jag beger oss till festivalområdet för att kolla The Barr Brothers från Montreal, Kanada. En harpa och en kontrabas står på scenen utöver mer konventionella instrument. Bandet består av två bröder Barr, Andrew och Brad och bl a Sarah Pagé på harpa, gitarr och diverse slagverk. Ett spännande sound med drag av Daniel Lanois och alltfrån mer drömska, lugnare sekvenser till väldigt hårda, elektriska bluesriff och allt däremellan. En skoningslös version av Blind Willie Johnsons Lord, I Just Can't Keep From Crying golvar mig...
Lyssna här: http://www.youtube.com/watch?v=VgtYREp1mLQ
Detta är väl slut framåt 19.30. Nästa begivenhet är några andra bröder, The Avett Brothers från USA på utomhusscenen. En hel del folk även nu. Till en början faller det mig inte riktigt på läppen efter vad jag sett tidigare på dagen. Det är för yvigt och "skojfriskt" men undan för undan växer det. En countrylåt (The Prettiest Thing) här och en psalm (Just A Closer Walk With Thee) där får mig på andra tankar. Hela spelningen finns faktiskt här:
http://www.youtube.com/playlist?list=PL1XyqObRq_IkfV7Ly6FRW7ayb5w67Xf_h
Som avslutning på lördagen hade vi därefter tänkt bevista ett block med tidigare sedda Pokey LaFarge och Pine Leaf Boys i Telt 2 med början kl 22. Denna gång gör Pokey en fantastisk spelning och jag kapitulerar. Allt sitter som en smäck! Suveräna musiker med en fantastisk musikalitet och timing. Och publiken är med på noterna. Pokey själv raljerar lite över Billy Braggs påstående om att engelsmännen uppfann Americana-begreppet, han verkar faktiskt lite stött över det.
The Pine Leaf Boys spelar lika bra som kvällen innan och tältet kokar.
Och hemma i Folkan har strömmen till kylskåpet lagt av för ett bra tag sedan och ölen på väg att bli varma. Än går det dock att få en kall...
Söndag 25 augusti 2013
Sista dagen. Tjejtrion Red Molly spelar på P4-scenen kl 15.00. Enligt Claes kan de vara bra, och de ser fina ut på bilden i programhäftet. Vi drar dit och jag går lite före så jag får en bra plats nära scenen för att fota. Riktigt kul spelning när den kommer igång, med egna låtar och covers på bl a Dolly Parton- och Lucinda Williams-nummer. Abbie Gardner är duktig på slidegitarr och banjo, Molly Venter spelar gitarr och hon sjunger bäst med rökig countryröst och Laurie MacAllister spelar bas och verkar vara den som håller ihop alla. Alla tre sjunger och flera gånger är det skön stämsång, ibland à Capella. I ett nummer stiger Wilson Savoy från Pine Leaf Boys upp på scen för att hjälpa till med ett dragspelssolo. Efter konserten köper jag en CD och får den signerad av alla tre tjejerna.
Sedan äter vi varsin Labskovs (lapskojs) på Mormors Køkken.
Claes och jag hinner se The Barr Brothers en andra gång, denna spelning i Spegeltältet. Bra även denna gång. En tur till tältet för ombyte inför kvällen och en öl. Får igång min mobiltelefon en sista gång bara för att ta emot ett sms som gör mig något nedstämd.
Klockan 19 är det dags för avslutningskonsert och Anders och jag beger oss dit före Claes. Avslutningen är tvådelad och består av Adam Cohen ("I'm the son of a well known Canadian song writer.... Celine Dion...") och därefter den portugisiska fado-sångerskan Mariza. När vi köar märker vi att andra kommer in med biljett före alla andra. Vi har inga biljetter (liksom vi inte haft det till någon annan spelning, bara armbandet som berättigar till alla spelningar). Tydligen är det andra regler på avslutningen; man har förtur om man skaffat biljett. Vi kommer dock in när klockan slår sju men får sittplatser ganska långt bak. Cohens röst är mycket lik sin fars i mellansnacket, lika varm och djup, men hans låtar har en lite annan karaktär. Det handlar dock mycket om ballader med kärlekstema (fast det är de ju inte ensamma om) och någon gång lite snabbare saker. Bra. Han har med sig en kvartett tjejer på stråkinstrument och en duktig gitarrist och gör bl a en version av sin fars So Long, Marianne innan det är dags för paus.
Mariza är ju lite avvikande i det här sammanhanget. Hon kör en något teatralisk Fado, som jag kanske hade uppskattat någon annanstans. Har faktiskt en skiva. Hon är duktig och säker, lätt diva-aktig, och kör ett inövat mellansnack. Inte så mycket plats för improvisationer, och det känns faktiskt malplacerat på den här festivalen. När hon sedan mot slutet av konserten (Ja, det är en konsert) går av scenen för att en stund senare dyka upp framför den(någon meter från mig) och rör sig bland publiken och få "handpåläggningar" blir det mest besynnerligt. Hon kör några extranummer, får stora applåder och går sen av scenen.
Detta gör även att den sedvanliga avslutningen då valda delar av artistuppbådet (i år bl a Red Molly) tillsammans framför Will The Circle Be Unbroken efter ett långsamt, längre instrumentalt stycke inte känns som att den organiskt hänger ihop med resten av kvällen (som det verkligen gjorde 2009 då The Guthrie Family och andra i liknande genrer spelade och bar fram till finalen i ett slags crescendo.
Efter dessa två stycken är nämligen hela festivalen slut, och i år kändes det väldigt abrupt. Så pass att det lite kom av sig och vi efteråt inte hade lust att se något mer utan återvände till campingen för en sista öl och sömn.
Måndag 26 augusti 2013
Efter att ha ätit frukost och packat ihop allt styrde vi återigen till tyska gränsen, gjorde inköp på Calles och Sky, sedan körde Anders hela vägen till Stockholm (och därefter till Sura) i ett svep, med mat- och fikaraster längs vägen.
Slutsummering: En mycket bra artistuppställning med fina och intressanta spelningar, vackert väder (om än lite blåsigt nån dag och svalt vissa kvällar, men inget regn), många foton (för egen del - alla nämnda artister finns det bilder av på min fotoavdelning om Tönder).
Det var det hele.
Copyright text & foto: Ulf Björe
]]>Efter ca 14 timmars flygresa (med mellanlandning på de Gaulle-flygplatsen utanför Paris) så landade vi vid 16-tiden den 26 mars i Havanna. Från flygplatsen fortsatte vi i minibuss till vår inkvartering i ett Casa Particular (typ Bed & Breakfast) nära legendariska Hotel Nacional i stadsdelen Vedado. Just ankomstkvällen och dagen efter var väl värmen inte så anslående (dock ca 30 grader varmare än i Stockholm…). En annan besvikelse första kvällen var restaurangbesöket på La Roca i grannskapet. Den Filet Oscar som flera beställt var inte en angenäm upplevelse, och detta gav en lite besk start på vistelsen.
Calle 23, Vedado
Det hela rättade dock till sig redan nästa dag då vi efter att ha delat upp oss under dagen med olika aktiviteter; rundtur i Habana Vieja med diverse inköp eller promenader på annat håll, valde en betydligt bättre restaurang för kvällens middag. Den inledde vi f ö med varsin Mojito. Det skulle det senare bli fler av…
På Kuba finns förutom statliga, även privata restauranger, s k Paladares, drivna av familjer i, eller i anslutning till, deras hem. Dessa matställen är oftast de bättre och det var ett sådant vi nu valde.
På lördagskvällen hade vår reseledare Osvaldo föreslagit ett besök på Club Tropicana. Så dit for vi i taxi och beskådade baletten. En annorlunda upplevelse! Söndagen ägnade L, A och undertecknad åt sol o bad på Playa Sta Maria efter utfärd med svårfunnen buss à 40 centavos (2.75:-) turen…
Vår reseledare Osvaldo med tidigare erfarenhet från researrangemang sydde ihop ett par utflyktspaket åt oss. Det första gick via Grisbukten, Playa Larga, städerna Cienfuegos och Trinidad för att avslutas i badparadiset Varadero.
Vi samlades utanför Hotel Nacional på tisdagsmorgonen, presenterades för vår guide Gustavo och äntrade minibussen för den stundande fyradagarstrippen. Ute på den något bristfälliga Autopista Nacional, A1 (kanske jämförbar med vägarna i Söderort efter årets vinter…) stannade vi efter en stund vid ett vägkafé där vi fick en bit sockerrör som tilltugg till kaffet. Plus möjligheter att köpa souvenirer, som Che Guevara-T-shirts, cigarrlådor och rom…
Efter en bra lunch på Zapatahalvön och en god historielektion av Gustavo om invasionen i Grisbukten 1961, så besökte vi Unescos biosfärreservat Ciénaga de Zapata Parque Nacional., där vi åkte snabbgående båt genom träskkanalerna till Guamá med uppbyggd indianby (de numera utdöda Tainos) samt kollade en krokodilfarm.
Första kvällen avslutades på trestjärnigt beachhotell i Playa Larga, där den snabbt mörknande men ljumma kvällen tillbringades med bl a cigarrökning…
Nästa dag färdades vi till den vackra staden Cienfuegos där vi efter lunch på seglarklubben gjorde en båttur i bukten utanför stan. Ytterligare ett beachhotell nästföljande natt. Nu All inclusive med färgade plastarmband för att få mat och drinkar…
Den ursprungliga resplanen dagen efter erbjöd endast ett tretimmarsuppehåll i 1700-talsstaden Trinidad för vidare färd mot Varadero. Men L och jag valde istället att stanna kvar i Trinidad, upptäcka staden och söka natthärbärge för att sedan ta bussen tillbaka till Havanna nästföljande dag.
Trinidad
Vi gjorde tydligen rätt, enligt uppgifter från de övriga om mörklagda hotellrum med mögeldoft och noll service från personalen (Fast Piña Coladan på stoppet vid bron på hemfärden var tydligen överlägsen alla andra...).
Meanwhile in Trinidad så fick vi nästan genast ett boende i ett rosa Casa Particular med fem meters takhöjd. Efter inköp av bussbiljetter, vandring i värmen på stan och vila, tillbringades kvällen med middag, mo-jitos och mycken livemusik fram till småtimmarna.
Dagen efter steg vi, efter ytterligare stadsvandring, på bussen för en sextimmarstur tillbaka till Havanna.
Sista lördagen på ön var vi på närbelägna, klassiska Hotel Nacional. Här regerade maffian under Meyer Lanskys ledning på 40- och 50-talen, och här har bl a Frank Sinatra bott och uppträtt (men Nat King Cole portades 1956 för att han var svart…). Vi bevistade en spelning med Orquesta Aragón. En proffsig och bitvis svängig storbandsversion av kubansk populärmusik, med musiker som var ”inbjudna” av (men hade ett oklart samband med) gänget i 90-talssuccén Buena Vista Social Club.
Malecón med Hotel Nacional i bakgrundsdiset
På måndagen var det dags för den andra och sista utflykten. Återigen samlades vi kring vår guide Gustavo i en minibuss för att bege oss västerut mot Viñalesdalen. Först dock ett stopp i byn och naturreservatet Las Terrazas, där man efter tidigare ”avskogning” framgångsrikt återplanterat stora mängder träd och nu sysslar mycket med ekologisk odling
Även Las Terrazas är ett av Unesco klassat skyddat biosfärreservat. Här fick vi information om området och hur det fungerar, vi drack av Doña Marias goda kaffe, tog ett svalkande dopp i floden och åt en delikat lunch bestående av majssoppa och Ropa Vieja (gamla kläder), en god kubansk kötträtt, i skuggan på en altan i skydd från den brännande solen.
Efter detta avstressande uppehåll på kanske fyra timmar så fortsatte vi mot slutmålet för dagen, hotellet Los Jazmines med vidunderlig utsikt över tobaksfälten i och bergen runt Viñalesdalen.
Valle de Viñales
Här tillbringade vi så resten av eftermiddagen, på hotellbalkongerna eller vid poolen, innan det var dags för en hyfsad middagsbuffé, och senare en eftersittning under stjärnorna i anslutning till baren.
Nästföljande dag hann vi bl a med ett besök på ett tobaksplantage och fick en lektion i cigarrullning. På återfärden mot Havanna besökte vi även Jardín Botánico Orquideario Soroa med ett otal vackra orkidéer från Kuba och resten av världen.
Un guajiro que cultiva Tabaco y produce puros
Sista kvällen hade vi planerat att gå och lyssna på lite bra musik. Förslaget om hippa Casa de la Música i centrala stan röstades ner till förmån för showen på 25:e våningen på Hotel Habana Libre. Tyvärr, var nog det allmänna omdömet, för detta var inte kul. Ett ordinärt salsaband på kanske tio personer försökte förgäves peppa upp ungefär dubbelt så många i publiken. Men utsikten över stan var fin…
Sammanfattningsvis om resan och resmålet kan sägas:
- En häftig och spännande upplevelse med en annan kultur och ett annat folk. Samt sol och värme!
- Havanna är en dieselavgasfylld, bullrig och fascinerande stad; Malecón, Habana Vieja, Hotel Inglaterra…
- Musik och rom: Överallt finns ett band som spelar (Guantanamera, Bésame Mucho, Chán Chán…). Och överallt en bar som säljer romdrinkar. Överallt...
- Turismen som på allvar satte igång på 90-talet har hunnit en bit. På gott och ont. Kubas dåliga ekonomi, sen Sovjetunionens fall med dess stöd, har till en del stärkts. Det är ett kontrollerat samhälle men landet har börjat öppnas upp.
- Servicenivån är ibland påfallande låg. Maten inte heller alltid en höjdare, även om bra ställen finns.
]]>